Bakgrund till BOA
Artros uppfattas av många som en sjukdom som inte går att göra något åt [14, 15]. Det finns ingen bot för artros, men flera sätt att lindra besvären och fördröja progressen. Patienten kan göra mycket själv med rätt vägledning och stöd från vårdgivare. Grundbehandlingen vid artros består av träning, information och viktreduktion [16-20]. Dessa behandlingar ska erbjudas alla med artros så tidigt som möjligt i sjukdomsförloppet.
Remiss till sjukgymnast rekommenderas i internationella riktlinjer för behandling av artros [18], men det är bara cirka 10% av patienter med artros som har uppsökt sjukgymnast [21-23]. Behandlingen inleds ofta som symptomlindring med hjälp av läkemedel. I de fall läkemedel inte fungerar tillfredsställande är det vanligt att patienten remitteras till röntgen och ortoped för bedömning av eventuell operation. Det är dock bara cirka 10% av alla som söker sjukvård på grund av knäsmärta som någonsin kommer ifråga för operation [24]. Många står länge på väntelista för att sedan få beskedet att operation inte är aktuellt och trots existerande behandlingsriktlinjer får många patienter beskedet att det inte finns något att göra medan allt för få får tillräcklig information om grundbehandlingens existens och möjliga effekter [25].
Med långa väntetider utan aktiva åtgärder ökar risken för försämring av fysisk funktion och sjukskrivning. Kostnaderna för sjukskrivning till följd av artros är stora, främst på grund av att sjukskrivningsperioderna är långa och att så många drabbas årligen. Sjukskrivningskostnaderna för knäledsartros uppgick år 2000 till 1.2% av den totala kostnaden för sjukpenning i Sverige, vilket motsvarar ca 460 miljoner kronor. Den totala samhällsekonomiska kostnaden för artrossjukdomar i Sverige år 2001 var drygt 12 miljarder kronor. Av dessa utgjordes 84 % av kostnader för sjukbidrag, förtidspensioner och produktionsbortfall (CMT Rapport 2003:5).
Sjukgymnaster och arbetsterapeuter utgör en underutnyttjad resurs. En studie av drygt 1200 patienter i Västra Götalandsregionen som opererats med höftledsartroplastik till följd av artros under ett år (2004) visade att endast 45% hade träffat en sjukgymnast före operation (Sjödahl K, magisterarbete Lunds Universitet, 2007). Denna studie visade också att de som genomgått icke-kirurgisk behandling före operation upplevde bättre livskvalitet ett år efter operation jämfört med gruppen som inte träffat sjukgymnast och totalt sett resulterade detta i en hälsoekonomisk vinst.
Genom att som första åtgärd rekommendera patienterna att börja träna och eventuellt gå ner i vikt och informera hur det kan påverka symptomen, kan man bespara patienten både lidande och frustration. Utbildning och information krävs för att detta synsätt ska användas av beslutsfattare, sjukvårdspersonal och patienter [26].
Litteratur